Bye bye California
Nu är det alltså dags. Dags att packa ihop oss, säga hejdå till Californien och till alla underbara människor som vi delat det här året med. Det är inte lätt. Även om vi vet att vi kommer tillbaka så känns det ändå så himla definitivt. Jag tänker särskilt på barnens nyfunna kompisar. De är så mycket här och nu. Och inte minst Karl som med sina sex år på nacken har ju faktiskt levt ett stor del av sitt liv just här. Och han inte bara pratar engelska som han aldrig gjort annat just nu, han rör sig med komisarna på skolan på ett så hemtamt sätt. Det är play dates efter skolan nästan varje dag, han älskar att spela soccer och han "tar plats."
Även de andra barnen har under hösten allt mer kommit in sättet att leva här. Axel stod så rak i ryggen på skolans konsert i blankpolerade finskor, svarta kostymbyxor och vit skjorta. Körsång och brassorkester - och han såg väldigt nöjd ut. Och när jag hämtar honom på skolan hänger han lika ofta med grabbarna i de högre årskurserna som de i hans egen.
Vendela har under hösten varit iväg var varannan helg på vandringsturer i de fantastiska omgivningarna häromkring, åkt skridskor och roller skates osv. När hon inte spelar tennis vill säga. Man gör så mycket här av sin fritid, och Vendela har haft turen att hitta en kompis vars föräldrar alltid har något kul på gång.
Det har på så många sätt varit ett så fint år. Inte minst hösten har varit fin. Och jag tycker nog att det är som alla häromkring säger: det tar ett halvår innan saker och ting fungerar. Språket ska komma, kompisar ska hittas och överhuvudtaget ska man få kläm på hur saker och ting "görs". Och hade vi gjort detta för 10 år sedan, med små barn, tror jag kanske att vi hade fastnat här. För det är en helt fantastisk hörna av världen det här. Och det är också med uppenbar förvåning folk häromkring reagerar när vi säger att vi ska flytta hem till Sverige. Och jag minns allas svar på vårt påstående när vi just hade kommit hit: "Ett år? Det är vad alla säger..." Och jag förstår precis. Det är ett härligt liv som levs här. Inte bara klimatet är underbart, det är ju också så fantastiskt vackert häromkring. Närheten till San Francisco, söderut till Santa Cruz och ett helt gäng med andra superfina kuststäder, skidbackarna ynka fyra timmar bort etc. För att inte tala om supermysiga San Carlos. En stad på 28000 invånare fylld med parker, nivåskillnader som gör att man kan se San Francisco, bukten eller in mot bergen västeröver, vackra hus och trädgårdar och inte minst den lilla restauranggatan som är 5 minuters bilväg från vårt hus. Tillgången till allt det här är faktiskt rätt så häftigt. Vi kommer alla sakna allt det här.
Och sen är det ju alla fina vi lärt känna det här året. Jag är fortfarande överväldigad av det inkluderande, varma och positiva mottagandet vi fått av så många. Det är med nyfikenhet och en slags självklarhet som vi alla bjudits in till så mycket. Utöver detta har vi haft så mycket glädje av min styvsyster Helene och hennes familj. Barnen har fått kusiner! Bara en sån sak. På frågan från Helenes man Patrick i söndags på vad de skulle sakna mest med USA kom Karls svar blixtsnabbt: "Finn". Kusin-Finn är jämngammal med Karl och oj vad de har haft kul det här året. Även när Karl inte förstod många ord så hade de kul😊. Och som grädde på moset har Patrick sin stora härliga familj som vi fått lära känna. Fantastiska Claire, Patricks mor, som bjudit med oss både till Calistoga i Napa Valley och till hennes hem för en traditionell Thanksgiving dinner. Och Patricks bröder med familjer - alla har de på ett självklart sätt välkomnat oss under det här året. Det känns faktiskt som vi fått en extra familj på något vis❤️.
Och listan kan göras lång. The Moroney Family som vi haft så så kul med! Pokerkvällar, grillmiddagar, resesällskap i Napa Valley mm. Vi hade bara varit här en vecka tror jag innan de bjöd hem oss på Super Bowl tillställning och kanske det mest amerikanska av det amerikanska. We love you guys and can't wait for you to come over and visit us❤️.
De härliga svenskfamiljerna Westlings och Larssons i San Carlos som vet hur fester ska se ut! Det har varit superkul att hänga med er! Also anjoyed hanging out with the wonderful and hilarius Cotton family!
And the list goes on. Alla familjer vi vi lärt känna genom barnen. The Wong family, The Wilkinson family, The Byrnes family, The Jean family, The Sallin-Sherer family, The Eckhoff-Spinali family, The Neider family och många många fler. Det sättet som alla inkluderat oss på är bara helt fantastiskt. Redan från dag 1. Mitt första intryck av folket här har bara blivit starkare under det året som gått. Jag är fortfarande lite nockad av den värme, nyfikenhet och positiva attityd som riktats mot oss. Jag känner mig privilegierad och ödmjuk och är övertygad om att såväl Johan och jag som barnen fått ett gäng vänner för livet❤️. Reaktionen när vi under hösten berättade att vistelsen stannar vid ett år var så fin. Efter förvåning (och såklart lite ledsenhet) fälldes följande kommentar: "Lets make the most of our last couple of month together!". Så spontant, och så enkelt. Och, skulle det visa sig, också så sant. We're so grateful for gotten to know all this lovely San Carlos families and we will miss you all terrible❤️. We will stay in contact and I'm sure the kids will too!
Så, nu är det sista kvällen för här oss. För den här gången. Vi funderar redan på när det är dags att åka tillbaka för att återuppleva platser, upptäcka allt vi inte hann med och inte minst för att träffa alla igen. Lite vemod har infunnit sig. Johan sitter brevid i soffan i vår supermysiga AirBnB-våning i Lower Haight, San Francisco, och checkar in oss på SAS-flighten hem imorgon. Regnet öser ned utanför. Känns som det regnat lika mycket idag som under hela vårt år här. Vädret passar bra idag. Vi har tagit oss runt i stan idag via Uber mellan brunch med Johans kollega Hannah i The Mission, promenixande kring Union Square och lite julstämning på The Fairmont Hotel.
Vi får se vad kvällen bjuder på. Kanske blir det bara hämtmat eller en snabb promenad till någon restaurang i de mysiga kvarteren häromkring. Men först lite bubbel för att fira av det här äventyret. Det har varit urhäftigt att få möjlighet att göra den här resan! Svårt att sammanfatta en sån här upplevelse med några få ord. Men skulle jag ändå ge mig på det så har det varit både roligare och häftigare än vad jag hade hoppats på, samtidigt som det också varit lite grand svårare än vad jag hade föreställt mig. Och jag är rätt så säker på att de andra här i gänget håller med mig. Vi har alla, på olika sätt såklart, befunnit oss längre ut båda hållen på det känslomässiga spektrat. Lite mer berg- och dalbana än hemma helt enkelt.
Så det är med blandade känslor vi packar ihop här. Spännande att komma hem på många sätt. Härligt att återförenas med familj och vänner. För egen del ser jag fram emot att börja jobba igen. Jag vet att barnen längtar efter att återfå friheten att kunna röra sig fritt på cykel elller till fots. Att behöva återförenas med det skånska klimtatet igen kunde vi dock lätt klarat oss utan. Mamma messade mig igår just när vi lämnade San Carlos för San Francisco. Hon frågade om vi kommer att lämna kvar en liten del av våra hjärtan här, och den frågan kunde inte tajmats bättre än så. Ja, det kommer vi absolut!
