Plötsligt händer det
Det är häftigt att få chansen att göra ett år i San Francisco. Det är det. Vi får påminna oss ibland om att vi faktiskt befinner oss i ett hörn av jorden som bara har så mycket att erbjuda. Det är både kittlande (vad ska vi hitta på den här helgen, och var ska nästa resa gå?) och lite frustrerande. För hur ska vi hinna med allt, och varför ska det jobbas och gå i skolan så himla mycket då? Axel sa häromdagen att vi borde vända på det; att gå i skolan när det är lov och vara lediga under terminerna. Vettig som vanligt😊.




Och det här med vardag. Ekorrhjulet, livspusslet etc. Är det alltid så illa? Det är ju också en skön känsla att bara vakna och veta på det stora hela hur dagen antagligen kommer te sig. Ofta händer rätt trevliga saker en helt vanlig tisdag. Den där hemtama känslan infinner sig inte riktigt här ännu. Här är det en vardag som inte bara går på av sig själv, utan en som lite grand kräver omställning, anpassning och tillvänjning. Inte minst för barnen. Det blev oerhört tydligt i morse när klockan ringde kl 06 och det var dags att komma igång igen efter en veckas lov som inte innehållit många knop. Det tog i runda slängar dryga timmen att få liv i Axel. Och idéerna om vilka åkommor som nog kändes av lite här eller där var många och fantasifulla. Och Karl var inte sämre han. Efter att ha räknat upp olika saker som kanske kan hända under en skoldag ("Om jag mår illa säger jag I fill sick och så ringer Mrs Ettari till dig, mamma" "Om det blir mycket regn får alla gå hem"), kom det bästa väl inne på skolgården "Om jag blir stucken av ett bi gråter jag tills du kommer och hämtar mig, mamma".
Japp, känslan av flykt var påtaglig i morse. Och det är tufft för barnen. Axel saknar så så mycket att efter skolan slänga in skolväskan i hallen (glömma såväl stänga som att låsa ytterdörren), ta sin sparkcykel och dra ned till
skatebanan. Där kompisarna är. Och där man otvunget kan prata om ditt och datt. Det är inte så enkelt att göra här. Här måste man åka bil om man ska någonstans, och här måste man prata engelska. Med kompisar man inte riktigt känner, och därför inte heller vet om man kan ha kul med.
Så utöver själva grejen med att förflytta en hel familj, ett vardagsliv, nio tidzoner bort tillkommer även en hel del känslomässigt. Ska villigt erkänna att mitt mammahjärta nog aldrig varit så tilltufsat som det varit de här inledande veckorna. Det går lite i sönder vid hämtningen på eftermiddagarna när jag hittar Karl sovandes mitt på mattan framme vid tavlan med mitt foto tillknycklat i handen. Eller när jag sneglar i någon av barnens skrivböcker och inser att de nog inte fullt ut förstått vad som sagts på lektionen. Det finns många små bevis på att detta absolut är en jätteomställning för dem.
Men så plötsligt händer det! Det liksom anas ett tag, och så plötsligt "vänder" det en aning. Lite försiktigt, men ändå. Som härom kvällen när jag passerade förbi Vendelas stängda dörr och hörde att hon facetimade med någon kompis från skolan. På riktigt bra engelska dessutom. Eller när det glittrade till i Axels ögon i går kväll när jag kom hem efter en Oscarssittning där jag träffat en svensk kvinna som har en son i Axels ålder som åker skateboard. Och som har en pool...!

Vattenballongkrig med Karls kompis Nolan och hans äldre syster Audrey. Äntligen fick vi lite nytta av alla IKEA-kartonger som ligger och skräpar i garaget.


Och i morse när Karl hade sin "timme" (dvs när Vendela och Axel börjat skolan och han får hänga hemma ytterligare en hel timme med mig) överraskade han stort med att inte som vanligt dra ut på avfärden till sista minuten utan skuttade glatt upp och satt på sig skorna 10 minuter i förtid. För att han ville "komma först i kön".

Så, plötsligt händer det😊. Nu har vi fem veckor till nästa lov, och jag både tror och hoppas att samtliga barn i familjen då pratar på rätt bra på engelska, och att vi har ett "lunk" i vår vardag.