Sommarvarmt i februari - Mixed emotions
Vi var i väg på en helgtripp söderut förra helgen som en inledning till barnens President Holliday (vårt sportlov helt enkelt). När vi kom tillbaka hade körsbärsträden i trädgården slagit ut och magnoliorna på vägen till killarnas skola helt blommat över. Det är sommarvarmt här, i mitten av februari. Jag kom just hem från solande och badande på klubben med barnen. Och det är skyddsfaktor på som gäller. 
Eller den fulingen:
Så, fördelarna är många. Inte minst för en ständigt frusen nordbo. Jag har tom liksom Vendela och Axel fått fräknar, som i Pippi-sången. Men det är ju samtidigt lite Mixed emotions över det hela, som i den legendariska Stones-låten. För de som bor här vittnar om att det är ovanligt varmt, och ffa ovanligt torrt för årstiden. Och tidigare idag pratade jag med en mamma till Karls (första amerikanska) kompis Nolan, Amy, som berättade om förra sommarens tripp till Alaska och hur förändrat hon upplevde det från tidigare besök. Global warming är något man pratar mycket om här. Barnen, även i Karls ålder, arbetar med det här temat hela tiden. På ett mycket mer "alarmerande" vis än jag tror vi gör i Sverige. Här är torkan kännbar. Och det för mina tankar vidare till recycling. Och hur man hanterar det här i jämförelse hur man hanterar det hemma i Sverige. Men jag ska fundera på den en smula till innan jag bildar mig en uppfattning. Det får bli ett senare blogginlägg.
Ha det fint alla! 😘😘😘
Å ena sidan är det ju fantastiskt. Livet är lätt att leva när det går bra att smyga ut barfota på morgonen och ta sitt kaffe i solen. Och barnen hoppar i ett par shorts, en t-shirt och sina Havaianas - och sen är det liksom klart. Utflykter för sportlovslediga barn känns enkla att motivera sig till att dra igång. Pack-logistiken tar inte musten ur en innan barnen hunnit ändra sig och hellre vill hänga hemma framför något tv-spel eller Sims. Som danskan jag träffade vid poolen i eftermiddags (som kom hit 1972, och som varit här så länge att hon inte kunde urskilja vår skånska från norskan) uttryckte det: "The day to day life here is so easy". I går t.ex drog vi till kusten för några timmar. Några miles norr om vår närmsta strand, Half Moon Bay, till ett naturreservat som heter Fitzgerald Marin Reserve. Tidvattnet var extremt lågt och vi kunde traska omkring och se havslivet på nära håll. Kolla in den här strandade krabbstackaren:
Eller den fulingen:
Som blir så här vacker när den vecklas ut:
Så, fördelarna är många. Inte minst för en ständigt frusen nordbo. Jag har tom liksom Vendela och Axel fått fräknar, som i Pippi-sången. Men det är ju samtidigt lite Mixed emotions över det hela, som i den legendariska Stones-låten. För de som bor här vittnar om att det är ovanligt varmt, och ffa ovanligt torrt för årstiden. Och tidigare idag pratade jag med en mamma till Karls (första amerikanska) kompis Nolan, Amy, som berättade om förra sommarens tripp till Alaska och hur förändrat hon upplevde det från tidigare besök. Global warming är något man pratar mycket om här. Barnen, även i Karls ålder, arbetar med det här temat hela tiden. På ett mycket mer "alarmerande" vis än jag tror vi gör i Sverige. Här är torkan kännbar. Och det för mina tankar vidare till recycling. Och hur man hanterar det här i jämförelse hur man hanterar det hemma i Sverige. Men jag ska fundera på den en smula till innan jag bildar mig en uppfattning. Det får bli ett senare blogginlägg.
Nej, nu har Johan kommit hem och det skymmer snart. Får ta mina barfota, nu lite småkalla faktiskt, tår och gå in. Det ska bli krabbsoppa (färdigköpt - bara en av de aspekterna som gör det enklare att leva här) med vitlöksbröd om en stund. Avslutar med en bild på badtrötta barn från tidigare idag:
Ha det fint alla! 😘😘😘
